Sitter här och tänker på hur vissa människor behandlar andra? hur mycket betyder respekt igentligen? hur mycket ska man respektera varandra? Eller ska man bara tänka på sig själv och skita i andra? Detta slog mig just hur mycket ska man skita i andra för att må bra själv? även fast det till största möjliga sannorlighet att man sårar sin med människa? 

Jag är en sådan människa som bryr mig mycket om hur andra som oj! hur kommer han/hon tycka nu? kommer han/hon ta illa upp? vill aldrig såra någon. Det finns ju alltid dom människor som bestämmer sig helt för att skita i andra, jag tycker att det är strongt gjort men jag förstår aldrig riktigt hur dom tänker,Menar inte att Idiot förklara någon.

nu tappade jag bort min tråd, har tänkt så mycket på det haha.

Jag har haft på mycker arga ledsna kännslor på människor som inte värkar veta vad respekt är för nå, utan bara kör på och säger varför ska jag bry mig om hur hon eller han mår om jag gör som jag vill det är väl deras problem.

 

Undra om dom personerna någonsin har satt sig i den andras persons sitts? undra om dom vet hur det känns den där kännslan av att bli trampad på? kännslan att bli sparkad i magen kännslan av att vela gråta och bli pissigt förbannad och undera vad fan den andra tänker med? Undra om den kännslan finns i alla eller bara i vissa?

Är det så att personen som tycker att man ska skita i andra och bara bry sig om sigsjälv är i en egen värld en värld som bara krestar runt den personen eller är det bara så att han/hon är rädd att bli sårad? Jag vet faktist inte jag önska att jag visste? 

 

Det jag försöker att komma till är hur kommer det sig att endel männskor värkar vara så känslokalla om det gäller andra männskor, men sitt egna liv så är man center of attention? och hur en männsika ibland kan gå från att bry sig om en person till att bara vela vara jävlig?

när vet men att man gått över den mänskliga gränsen? när vet man att man har brist på respekt? när vet man om man sårar någon?

 

Jag vill bara säga att jag är så otroligt tacksam för dom som jag hittat i mitt liv.. eller dom som har hittat mig? jag är glad attt jag nu faktist vet vilka som älskar mig vilka som är mina vänner, Jag behöver inga stolpskott i mitt liv inga fler iallafall men dom dyker ändå upp.

vem vet vad livet stora gåta är? jag tror man inte får reda på det förs än man är död.

 

Everything happens for a reason tycker jag i allafall även fast det kan vara tuft i ens liv då man känner att man inte vill vara här nå mer, när man känner att man har gjort så många illa och man känner att vad man en gör och säger så blir livet bara fel, så får man ta ett andetag eller två och ta nästa steg och gå vidare även fast det gör så otroligt ont så man inte vet om hjärtat ska sitta kvar i bröstkorgen eller om det trillar ner i tusenbitar. 

 

man kommer att se senare i livet att jäklar det det var någ meningen att det skulle bli såhär, Man lär sig alltid efter sina misstag och förhoppningsvis gör man aldrlig om dom häller.

 

detta vart ett ganska långt inlägg fast varför inte?